Uppdaterad 08.21 | Publicerad 02.24
SWEDEN ROCK Slipknot är en virvelvind av vansinne och vrede.
Det är vansinnigt vackert.
Nu drar festivalen igång – med rockigt “kosläpp”
0:42
Slipknot
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival. Publik: Måste röra sig om runt 30 000 personer? Längd: 95 intensiva minuter. Bäst: ”Gematria (the killing name)”, ”The devil in I”, ”The heretic anthem”. Sämst: ”Yen” lyfter inte riktigt. Tycker också att ljudet är lite väl lågt.
NORJE. Spänningen hänger i luften inför Slipknots stora debut på Sweden Rock.
Hur kommer den amerikanska metal-akten, som runt millennieskiftet gjorde alternativ metal till en lika fruktad som älskad världsangelägenhet, att passa in på festivalen där AOR och klassisk rock är hårdvaluta?
Sekunden som Iowa-sönerna går på scenen släpper all oro och alla farhågor.
Med ”(sic)” brister fördämningarna fullständigt och en chockvåg av rabiat raseri sveper över området och tar stora delar av festivalpubliken gisslan. Första frasen ”Here comes the pain” får i alla fall håren på mina armar att resa sig som i givakt.
Tillsammans med ”People = shit” och en efterlängtad Sverigepremiär av ”Gematria (the killing name)” levererar amerikanarna en urstark öppning som lär få alla motståndare och kritiker att darra i knäna. Och då har de inte ens med sig sin fullskaliga scenproduktion.
– We have been waiting a long time to say this: Hello Sweden Rock! vrålar sångaren Corey Taylor, som med sin mask ser ut som ett groteskt träskmonster med dreadlocks (föreställ er en förruttnad Rob Zombie).
Vad som sedan följer är ett vilt och vansinnigt spektakel där Slipknot släpper lös brutala bestar från 1999 års självbetitlade debut – ”Spit it out” och ”Wait and bleed” för att nämna några – såväl som softare spår från senare skivor. Misantropi och mollstämt mörker kommer i många olika former.
Energin sviktar sällan. Och då är bandet ändå en man kort. Shawn ”Clown” Crahan är hemma med familjen, förklarar Taylor tidigt in i spelningen.
Möjligtvis tappar samtliga inblandade lite fart under ”Yen”, som aldrig riktigt lyfter.
Men med ”Psychosocial”, publikfavoriten med stort P, kommer både band och publik in i en andra andning. Här får också nya trummisen Eloy Casagrande (ex-Sepultura) verkligen visa vad han går för.
Textraden ”And the rain will kill us all” summerar dessutom känslan som många av oss upplevde för bara någon timma sedan när himlen plötsligt öppnade sig.
Slipknot gör det ovanligt våghalsiga valet att avrunda med ”Scissors”, en liveraritet som senast spelades på svensk mark 1999. Taylor hukar sig längst fram på scenkanten och vrålar så djuriskt, så ursinnigt, att hans inälvor riskerar att följa med ut genom strupen.
Men med en sån udda fågel, som nog flyger många maggots över huvudet, blir avslutningen lite av ett antiklimax efter den kollektiva urladdningen ”Surfacing”.
Men ändå.
Efter 95 minuter har bandet bevisat att de hör hemma även i detta sammanhang.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
